Norrbottens första ångsåg startade i Bergsviken 1858. Det dröjde inte länge förrän fler sågar och andra industriverksamheter etablerade sig vid stranden i Bergsviken.

Timmerhantering har alltid förekommit i Piteås skogrika trakter. Bönderna högg det virke de behövde för sina egna behov och de pålagor de hade från staten – till exempel kyrko- och brobyggande. En del av det timmer man tog ut från skogen gick för export. Under 1700- och det tidiga 1800-talet utvecklades sågtekniken med allt finare sågklingor. Sågkvarnarna vid inlandets strömmande vattendrag blev allt fler och allt mer produktiva. Exporten av timmer ökade och markägoreformer innebar att det nu började finnas stora pengar att tjäna för den enskilde på virkeshanteringen. Samtidigt var sågkvarnarna begränsade framförallt på grund av att vattenmängden oftast bara var tillräcklig under några veckor per år.

En såg som expanderade starkt var den vid Storforsen i Lillpite. Bygdens store träpatron, CA Hedqvist bolagiserade sågkvarnen. Den riktigt avgörande expansionen skulle ske med ångmaskinens intåg. Det gjorde sågarna oberoende av strömmande vattendrag och kunde därför placeras i direkt anslutning till utskeppningen vid kusten. Ångsågar etablerades utmed hela Norrlandskusten och timret från inlandets skogar flottades ned på åar, sjöar och älvar. Stora ingrepp gjordes i vattendragen för att underlätta timrets färd mot kusten.

Norrbottens första ångsåg startade i Bergsviken 1858. Det blev startskottet för en industriell expansion som tills stora delar format det stadslandskap som Piteå har idag. Ägaren var storföretagaren C.A. Winroth. Vid samma tid köpte han också Långviks glasbruk. Han hade nämligen intressen av brukets skogsinnehav. Läs mer om Långviks glasbruk under epoken Brukstid.

Verksamheten i Bergsviken var igång till sågen brann 1873. Efter branden köpte C.A Hedqvist sågen och bildade bolaget Bergsviks nya Ångsåg AB som därefter uppgick i Storforsbolaget som också tillhörde Hedqvist. Storforsbolaget slutade med sågningen i Lillpite och utökade verksamheten vid den nya ångsågen vid Prins Carls varv i Bergsviken 1884. Bolaget uppgick 1917 till AB Ytterfors-Munksund. Bergsvikssågen upphörde med verksamheten 1930. Från 1928 gick allt spån och flismaterial med linbana till sulfatfabriken i Skuthamn. Sågverket låg på samma plats som Bergsvikens småbåtshamn ligger idag. Maskinbyggnaden som uppfördes 1925 finns fortfarande kvar. Den inhyste ångmaskinen som drev sågverket. Byggnaden är murad i tegel och försedd med tunnvalvstak. Vid platsen för Storfors sågverk återstår fler byggnader. Såghuset, pannhuset, verkstaden och pumphuset. Såghuset är uppfört i trä som fortfarande är av mycket god kvalitet. De stora fönsterpartierna med småspröjsade fönsterbågar är förstörda. Byggnaden används som förråd. Sågverksinteriören är rensad och kvar återstår endast några betongfundament. Pannhuset är murat i tegel och putsat med vit slätputs. Kring takfoten löper en grov tandsnittslist och taket är lagt i tunnvalv. Ingen maskinpark finns kvar. Byggnaden har delvis stora skador och behöver åtgärdas för att inte förfalla. Verkstadsbyggnaden är murad i tegel och har sadeltak. Fasaderna är klädda med plåt. Byggnaden används idag som verkstad och personalutrymme. Pumpstationen är murad i tegel och har ett konstfullt utformat tak. Byggnaden behöver underhåll för att inte förfalla.

Arbetarna vid ångsågarna slog sig ned i arbetarkaserner i närheten av sågverken. Vid sekelskiftet 1900 var Storfors brukssamhälle etablerat och merparten av bebyggelsen låg där E4:an går idag. Några hus var också byggda vid det som senare blev Entitevägen och Värdshusvägen. Läs mer om sågverkssamhället Storfors under epoken Industrialiseringen.

Förhållningssätt  

Samtliga byggnader som återstår av Bergsvikens och Storfors sågverk har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. De berättar om den tid då de första ångsågarna etablerades i bygden. En industriverksamhet som än idag i stark grad präglar staden. För att bevara och utveckla områdets kulturhistoriska värden är det angeläget att hitta brukare som vill underhålla och anväda byggnaderna. Likväl är det viktigt att spinkvedskajer och andra spår efter industriverksamheten synliggjörs och blir tillgängliga.

Detalj av pumphuset som står vid kajen i Storfors. Byggnaden tillhörde- och var en del av verksamheten vid Storfors sågverk.